Kaosa. Pausa. Kaosa. Pausa.

Ibland känner jag mig nära ett vansinnesutbrott och vill bara att hela världen ska fara och flyga, sen tar jag ett djupt andetag, lugnar ner mig och går och bakar cupcakes.

I tanken. Jag har nämligen slut på formar. Och energi.

Det finns någon som ger mig fantastisk energi. Men hon är inte här just nu. Och cupcakes vid den här tiden vore kanske inte att föredra ändå.

Det får bli en äggmacka med kaviar istället.

En decimeter hit eller dit

Nu var det så där galet längesedan jag klippte mig igen. Frisören hade kunnat sticka en kofta av håret jag lämnade kvar. Och ändå syns det knappt på längden. Mycket mystiskt.

Nu kör vi snedlugg ett tag. Och förmodligen måste jag gå så där snett med huvudet hela tiden så att den ligger kvar i position. Sen vet vi ju alla att jag kommer orka föna ner luggen ungefär en gång. Det är nämligen ett helsike att trycka ned alla tusen hårstrån som står som snigelkänselspröt över hela pannan när man yrvaken kollar sig i spegeln på morgonen. Kanske får börja sova med bandana.

Före:

IMG_0592

Efter:

IMG_0612

Polisen i sociala medier

Igår var jag på en föreläsning om polisens användande av sociala medier. Riktigt intressant. Det är kul att höra vilka kommunikationsutmaningar en myndighet som polisen står inför när det gäller både intern och extern kommunikation.

Tänk vilket stort genomslag man som kommunikatör inom polisen kan få för minsta pressmeddelande eller uppdatering på Facebook. Alla är ju intresserade av vad polisen har att berätta.

Sen har de ju otroligt snygga koppar också.

20130206-123209.jpg

Sundsvallspaus

Passerade nyss den jämtländska gränsen och börjar närma mig Östersund. Jag passar på att ta en välbehövlig paus från Sundsvall, paus från tankar på jobbet och centralisering, sparkrav och personalneddragningar, ofärdiga kampanjer som startar på måndag, husförsäljning, lägenhetskrav och hur-ska-allt-gå-ihop-kalkyler och att göra-listor. Paus från mig själv helt enkelt.

Både Edith och jag grät i morse på förskolan. ”Vi ses på onsdag. Mamma älskar dig.” Jag dröjde mig liksom kvar i hallen, ville kramas och inte släppa, tills Edith anade oråd och började gråta hon med.

Inte. Göra. Så. Inte. Göra. Så. Vänta med att gråta tills du kommer ut i bilen. Inte. Göra. Så. Tänk. På. Edith.

Nu hostade jag till och en kvinna flög upp och kastade sig runt och skrek ”var är vi?! Har vi passerat Östersund?!”

Nej det har vi inte, men man kan ju hoppas att det var tack vare min förkylning som du inte hamnade i Duved. På så sätt skulle det envisa snörvlandet och hostandet inte vara helt jäkla meningslöst.

Och när man inte har annat att göra på tåget kan man ju lika gärna fota sig själv efter att man sovit och smådreglat ända från Stöde.

20130118-202753.jpg

20130118-202803.jpg

20130118-202812.jpg

Kalasdagen 14 januari

Idag fyller min älskade unge två år. TVÅ ÅR (!) eller ”tååå ååj” som vi också säger.

Hon var hos sin andra mamma i morse, så jag fick tyvärr klara mig utan morgonsång, rufsigt morgonflur till kalasfrisyr och sömniga, men snabbt förväntansfulla ögon. Fan vad satans ont det gjorde. Sov fyra timmar natten mot idag. Låg och tänkte på att jag inte skulle kunna ta några paketbilder i sängen och grät som en unge som blivit omkullputtad i asfalten, varvat med tanken ”håll ihop, gå inte sönder, jag måste hålla ihop.”

Åkte och hämtade henne efter jobbet. Hon var helt slut och somnade i bilen. Hon vaknade med feber olyckligt nog. Så det blev ett ganska lugnt kalas med de närmaste. Nu sitter jag och lyssnar så att hon andas.

Förra gången hon fick feber och jag var ensam fick hon kramp, skakade och, som jag trodde, slutade andas. När krampen släppte efter ungefär en minut, somnade hon in i någon slags medvetslöshet och i nära ytterligare en minut letade jag hennes puls, försökte skaka liv i henne, skrika åt henne att vakna, och till slut bli övertygad om att hon nog aldrig mer skulle göra det. När ambulansen kom var hon däremot vaken igen. Men det är det absolut värsta, mest otäcka, fruktansvärda och fasansfulla jag upplevt. Snälla Edith, försök att inte skrämma din hysteriska mamma så där igen. Särskilt inte när jag övar mig på att vara själv med dig.

Tänk att det är två år sedan jag höll henne i min famn, la henne vid mitt bröst, tittade in i hennes dimmiga blick och strök över det mörka håret. Ja, jag kommer nog gråta en skvätt i natt igen. Men av tacksamhet den här gången.

Fina, fina Edith. Jag älskar dig så hjärtat nästan brister.

IMG_47862